Sigrid och Lennart

”Sluta nu”, sa Sigrid och höjde axlarna. ”Jag orkar inte.”

”Vad då sluta? Det här blir jättefina bilder”, sa Lennart och fortsatte att fyra av en rad blixtar.

”Vattnet är slut”, sa hon och pekade på hinken.

”Jaha”, sa han och sänkte kameran så att hon såg hans vidöppna runda ögon. ”Jag går och framkallar nu direkt”, fortsatte han och vände sig om.

Sigrid betraktade Lennarts ryggtavla. En lång utdragen suck. Hon tog hinken och klev ut. På trappan stannade hon och andades in. Luften var sval. Kyligare än den brukade i mitten av september. Lönnen nere vid staketet hade både gula och röda löv redan. Trots att hon bara hade en tunn blus på sig frös hon inte. Tankarna på trasmattorna som behövde skrubbas, kålsoppan som skulle kokas och vattnet som hon inte hämtade, sveptes iväg över nejden. Hon bara njöt av stillheten. Vyn över sjön långt där borta. Små krusningar på ytan som syntes ända hit till trappsteget hon stod på. Hon sjönk ner. Lutade sig bakåt och tittade upp mot himlen. Tunna vita moln hypnotiserade henne med sin långsamma vandring över himlavalvet.

”Sigrid!”

Hon brydde sig inte om att svara. Trots allt det säkerligen skulle komma att kosta henne. Och redan hade kostat.

Foto Pia Davidsson