Sakral

Jag såg mig omkring. Vi stod mitt i en dunge av höga björkar. Stämningen var sakral. Tystnaden kompakt. Jag betraktade honom. Såg hur han i sin tur studerade mig, med huvudet på sned. Hans min var outgrundlig. Jag kunde inte tolka den. Så bröt han tystnaden.

”Det gläder mig att du ser ut att må bra”, sa han. ”Vad tänker du göra nu?”

”Ingenting för tillfället. Inte kasta mig ut. Det har jag gjort för sista gången.”

”Låter klokt. Men någon gång måste du ändå våga.”

”Jag vet.”

”Behöver du assistans vet du var jag finns”, sa han, vände ryggen mot mig och gick och jag vandrade åt andra hållet.

Jag tänkte på det sista han sa. Det var det jag gjorde senaste gången. Frågade honom om råd. Det visade sig vara ett stort misstag. Aldrig mer. Fattade han ingenting? Jag längtade hem. Snabbade på stegen. Med ens blev det helt avgörande att komma innanför dörren till mitt eget. Nu. Till slut sprang jag. Ryckte upp porten och rusade uppför trapporna. Jag flåsade tungt när jag letade i byxfickan. Tänk om jag tappat nyckeln? Den kanske hade studsat ur fickan när jag sprang. I det ögonblicket kände jag den kalla metallen. Fingrarna slöts runt den. Jag drog upp, satte den i låset. Öppnade. Stannade upp i den mörka hallen. Musik. Jag hörde toner. Var det Mozart? Jag följde ljudet. Det kom från köket.

”Välkommen hem!”

Jag stirrade med öppen mun. Det var Hasse.