Promenaden

Hon var ute på sin dagliga promenad. Idag regnade det, vilket fick henne att bestämma sig för att skydda håret med en keps. Inte för att hon hade någon speciell frisyr som måste skyddas. Mer för att hon frös om hela kroppen om huvudet var vått.

För övrigt var hon klädd i den sedvanliga turkosa jackan. Inte av den anledningen att den var en favorit. Nej, det var den enda jackan hon ägde. Så enkelt var det. Eller enkelt var väl fel ord? Det var den bistra sanningen. Hon var vad som kallades fattigpensionär. Hon avskydde termen. Hade jobbat hela livet heltid som sjukvårdsbiträde på Sahlgrenska. Var det någon som tackade henne för det? Hennes förstörda nackkotor? Var det någon som uppskattade att hon hade med duglighet gjort skitjobbet under alla dessa femtio år?

Ordet fattigpensionär smärtade så mycket att hon ville gömma sig för omvärlden. Aldrig gå ut. Fast det gjorde hon ändå. Aldrig att hon skulle missa sin vana. Den var livsviktig. Men hon skämdes och vågade knappt titta folk hon mötte i ögonen. Det var ytterligare en anledning att ha på sig kepsen. Hon kunde gömma sig under den.