Ringrostig

Med förundran sprang jag rakt genom skogen utan att veta vad som väntade mig på andra sidan. Jag hoppade över ett brett vattenfyllt dike. Jag fortsatte på grusvägen kantad av resliga granar, risiga buskar och sprintade över höga kullar och rusade utför backar. Så såg jag den. Påfarten. En grönskande ogenomtränglig tunnel. Dit skulle jag. Utan att låta något hejda mig trängde jag mig in och igenom. Jag var framme. Det visste jag utan att veta hur eller varför. Fullständigt slut i kroppen. Han stod en bit längre fram och väntade.

”Är du ringrostig?” sa han.

”Det var länge sen”, sa jag.

”Men nu är du tillbaka?”

”Ja.”