Varje dag när vi lämnade huset såg jag åsnan. Kedjad vid ett
olivträd kunde den röra sig några meter åt olika håll. Oftast stod den helt
still och stirrade ner i den torra dammiga marken.
Så en morgon. Jag hörde ljud från gatan. Jag öppnade dörren
och där stod den. Helt stilla utanför vårt hus. Kedjan var avsliten.
”Heja dig!” ropade jag. ”Lycka till!”
Jag hann precis ta ett foto med mobilen innan den satte iväg
längre ner på gatan. Jag såg den inte mer. Under olivträdet var det tomt.
Vilken lycka att kedjan brast. Dessutom så var det på tiden...
SvaraRaderaTrevlig kväll!
Tjohoo, må den finna frid och frihet!
SvaraRadera:)
Ja jag håller tunmarna för att åsnan att den fick sin frihet.
SvaraRaderaJa, hoppas den finner frid och ro.
SvaraRaderaVerkligen, Pia!
Radera