Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

fredag 6 september 2019

Passé


Jag trodde det var förlegat. Chocken när min dotter kom hem med sin pojkvän Erik och sa att de bestämt sig.

”Vi har redan satt ett definitivt datum”, fortsatte hon. ”Och pappa ska föra mig till altaret.”
”Men …”, sa jag.
”Men?”
”Föra dig till altaret? Ska inte du och Erik gå tillsammans?”
”Klart att vi inte ska. Så gör man inte.”
”Gör inte? Nu förstår jag ingenting. Tänk efter vad det innebär det du säger.”

Vid det här laget hördes antagligen paniken i min röst tydligt, eftersom Evelina betraktade mig med vidöppna ögon och ögonbrynen uppflugna. Erik stirrade utan att blinka.

”Vad?”
”Att pappa symboliskt kommer att lämna över ansvaret för dig till Erik. Ringar då? Det ska ni väl ha varsin?”
”Så klart inte. Vi har sett ut en vigselring till mig. Du skulle se den. Den är så vacker i vitguld och en lång rad med diamanter”, sa Evelina och betraktade taket med drömmande ögon och ett smil på läpparna. ”Den var jättedyr, men Eriks pappa betalar. Han tyckte det var i sin ordning eftersom pappa och du betalar för bröllopsfesten.”

Jag sa inget mer.



6 kommentarer:

  1. Ibland får man nöja sig med att tänka...

    Trevlig fredagskväll!

    SvaraRadera
  2. Hoppas det blev ett bra bröllop.

    SvaraRadera
  3. Ja, det är förlegat och så typiskt amerikanskt med överlämnanden. Och det där med dyra ringar... hörde att det var nån slags investering för kvinnan ifall det blev skilsmässa - som om de pengarna (en bråkdel av inköpspriset) skulle räcka nånvart...
    Din text gör mig engagerad, samt lite arg och förtvivlad; är vi på väg bakåt i utvecklingen?
    Bra!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det. Det var förlegat, tyckte jag, redan när jag gifte mig 1982. Men har tyvärr kommit tillbaka, som du säger, säkerligen från USA. Jag blir också ledsen och arg. Tack Tintomara!

      Radera