Jag trodde det var
förlegat. Chocken när min dotter kom hem med sin pojkvän Erik och sa att de
bestämt sig.
”Vi har redan satt ett
definitivt datum”, fortsatte hon. ”Och pappa ska föra mig till altaret.”
”Men …”, sa jag.
”Men?”
”Föra dig till altaret?
Ska inte du och Erik gå tillsammans?”
”Klart att vi inte ska.
Så gör man inte.”
”Gör inte? Nu förstår
jag ingenting. Tänk efter vad det innebär det du säger.”
Vid det här laget hördes
antagligen paniken i min röst tydligt, eftersom Evelina betraktade mig med vidöppna
ögon och ögonbrynen uppflugna. Erik stirrade utan att blinka.
”Vad?”
”Att pappa symboliskt
kommer att lämna över ansvaret för dig till Erik. Ringar då? Det ska ni väl ha
varsin?”
”Så klart inte. Vi har
sett ut en vigselring till mig. Du skulle se den. Den är så vacker i vitguld
och en lång rad med diamanter”, sa Evelina och betraktade taket med drömmande
ögon och ett smil på läpparna. ”Den var jättedyr, men Eriks pappa betalar. Han
tyckte det var i sin ordning eftersom pappa och du betalar för
bröllopsfesten.”
Jag sa inget mer.
Ibland får man nöja sig med att tänka...
SvaraRaderaTrevlig fredagskväll!
Så är det. Eller blir svarslös ... ☺.
RaderaHoppas det blev ett bra bröllop.
SvaraRaderaVi får hoppas de Ulla!
RaderaJa, det är förlegat och så typiskt amerikanskt med överlämnanden. Och det där med dyra ringar... hörde att det var nån slags investering för kvinnan ifall det blev skilsmässa - som om de pengarna (en bråkdel av inköpspriset) skulle räcka nånvart...
SvaraRaderaDin text gör mig engagerad, samt lite arg och förtvivlad; är vi på väg bakåt i utvecklingen?
Bra!!
Visst är det. Det var förlegat, tyckte jag, redan när jag gifte mig 1982. Men har tyvärr kommit tillbaka, som du säger, säkerligen från USA. Jag blir också ledsen och arg. Tack Tintomara!
Radera