Min faster

Jag hade en faster. Vi tyckte väldigt bra om varandra. Hon gifte sig aldrig. Ibland tog hon med sig senaste mannen hem till oss. Hon berättade aldrig hur de mötts. Jag såg aldrig att de tog i varandra. Eller pussades. Hon hade aldrig samma man med sig mer än en gång. Vid nästa visit dök hon upp med en ny. Jag kunde inte se mig mätt på henne. Hon måste ha känt sig kolossalt betraktad. Fast hon kanske gillade det.

Så vacker hon var. Alltid uppklädd i skräddarsydd dräkt eller klänning och alltid med allt, från topp till tå, uttänkt som en hel ensemble. Väska och skor ton i ton med kläderna. Nagellack och läppstift bröt av på ett genomtänkt sätt. Det var en omöjlighet för henne att utanpå en mörkblå klänning hänga på sig en brun kappa. Eller att ha pastellfärgat nagellack till blodröda läppar.

Hon hade en liten egenhet. Ordet ruggigt använde hon i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Jag ringde henne en gång och berättade att jag skulle flytta till Uppsala för att studera.

"Vad ruggigt", sa hon.

"Ruggigt?"

"Ja alltså, ruggigt bra."

Nu lever inte min faster längre. Jag saknar henne.