Ingenting

Det var första gången jag åkte hem. Sen den gången jag flydde. Ombordstigningen på flyget gick bra och jag lyckades få en fönsterplats. Där kunde jag låta tankarna svinga iväg i ifred, utan att behöva tänka på om grannen ville resa sig upp. Jag satte mig en aning på snedden, bort från grannsätet och stirrade ut genom det minimala kabinfönstret. Det var fukt emellan de två glasen. Fina vattenstänk strilade ner framför mina ögon. Jag kollade inte ens vem som satte sig bredvid mig, anade en mörk kontur. Säkert oartigt, men just nu orkade jag inte vara social. Jag funderade på hur det skulle kännas att träffa klasskamraterna. Vissa hade jag tydligen redan glömt bort. Det insåg jag när jag kollade listan över alla som skulle komma. Ingenting i deras namn kändes bekant. De hade väl inte gjort något starkt intryck, antog jag. Att göra intryck behövde förstås inte betyda något positivt. Mats och Danne hade jag skarpa minnen av, fast inget som gav mig annat än ångestfyllda associationer. Darrningar av rädsla och ilska fyllde min kropp. Jag undrade varför det blev som det blev? Var det jag som inte fattade deras storhet? Eller var det de som var struntförnäma?