Lunch i
det gröna. Jag råkade titta åt vänster. Mitt i tuggan. Något som pockade på min
uppmärksamhet, utan att jag förstod varför. Förnimmelsen av något som inte
stämde. Jag slängde några blickar in i det täta gröna bladverket tio meter
ifrån mig. Fokuserade. Ett flimmer av en kontur. Då såg jag. Fragment av ett
ansikte och delar av en kropp. Ilskan som spred sig inom mig. Utan att vara
medveten om det, ropade jag:
"Jag
ser dig! Försvinn!"
Rörelser
i den täta grönskan. Jag såg tydligt hur han utan brådska drog upp byxorna,
vände sig om och försvann in bland träden. Jag satt kvar. Han skulle fan i mig
inte skrämma mig därifrån. Några minuter senare. En ung kille på cykel. Drar
förbi mig på en meters avstånd. Stirrar på mig. Insikten. Det var han!
Vi ska inte låta oss skrämmas nej. Fast hade det varit mörkt hade känslan kanske blivit annorlunda...
SvaraRaderaObehaglig text, ändå öppen på något sätt, jag får ingen helt tydlig bild av det som hände?
SvaraRaderaÅh, jag känner den kalla ilskan. Kall därför att jag blir rädd också. Beredd till strid. Fin berättelse om uppmärksamhet.
SvaraRaderaBlottaren?
SvaraRaderaJa blottaren, GP, som avbröt min lunch igår. Nästan på samma plats där det var en annan blottare förra sommaren. Jag undrar hur många sådana det stryker omkring i Slottsskogen. Kanske har några av dem sprungit på varandra någon gång ;-).
SvaraRadera