Vittnesmålet

Skriver på mitt manus och använder skrivpuffen till en liten fortsättning på ett av kapitlen:

 

Trots att jag förstås visste att de inte kunde anklaga mig för något betedde jag mig som en skyldig. Som om jag var där för att erkänna ett brott. Svetten, ångesten som klämde åt halsen. Min blick som flackade runt i lokalen. Jag undrade om alla människor kände så när de klev in på en polisstation. Jag betraktade receptionisten som talade i telefon, samtidigt som hon med yviga gester verkade försöka förklara något för personen hon pratade med. Medan hon vred på kroppen i en ring runt sig själv, svepte hon med ena armen ovanför huvudet. Jag hörde inte vad hon sa, men föreställde mig att hon upplyste om hur man skulle hitta till det hus vi just nu befann oss i.

"Karin Kornström!"

Jag spratt till av den höga rösten. En medelålders man i polisuniform tornade upp sig framför mig. Han höjde snabbt på ögonbrynen.

"Ja. Det är ju jag", sa jag och reste mig upp.

Ju? Varför sa jag, ju? Ungefär som om jag precis kommit på vem jag egentligen var. Han höll fram handen.

"Mitt namn är kommissarie Lundvall. Kom med här."