Det var knappt att Edith vågade
möta Brittas mammas ögon. Det var något med blicken. Hon visste inte varför,
men det kändes otäckt i hela kroppen. Hon
frös. När mamman öppnade dörren och tittade ner på henne. Det gick inte att stå
still. Hon trampade med fötterna medan hon kastade hastiga blickar uppåt
mammans nylagda blonda lockar.
"Britta! Hon är här nu. Skynda
dig!"
Så såg hon Britta med dröjande steg
närma sig.
"Jag hittar inte min
gymnastikpåse", sa hon i dämpad ton.
"Men vad är det med dig? Måste
jag hålla ordning på den, också?"
Edith stirrade på Britta, som stint
såg ner på hallgolvet.
"Då får du gå utan den. Jag
tänker inte leta."
Britta slank ut i trapphuset. Bakom
sig hörde Edith hur mamman slängde igen dörren. De sprang ner för trapporna, ut
på gatan. Solen sken och det var ljummet i luften. Värken i magen drog bort.
Idag skulle de säkert spela brännboll på gymnastiktimmen.
Väcker barndomsminnen. Hur rädd man kunde vara för vuxna ibland.
SvaraRaderaAj, hård verklighet... Inlevelsefullt skrivet.
SvaraRaderaVilken hemsk mamma! Bra skildrat!
SvaraRaderaHär eller långt borta?
Håller med, så kunde man verkligen uppleva de vuxna. Bra beskrivet!
SvaraRaderaJa även utan fysiskt våld kan man misshandla.
SvaraRaderaVar de två syskon?
SvaraRaderaDen otäcka känslan fick du fram jättebra!
/kram
Tack Ljusletaren! Nej, Britta är Ediths bästa kompis, som bor i samma hyreshus och de går även i samma klass.
SvaraRaderaLäskig morsa, å vad jag kommer ihåg min röda gymnastikpåse. Hatar den och minnena fortfarande.
SvaraRaderaTack Pia! Ja och jag kommer ihåg att vi fick sy dem själva.
SvaraRadera