Minst

Hon blev ofta kallad liten. Fast hon inte var minst i klassen.  Kanske var det det blonda tunna håret, som aldrig låg still utan flög omkring i glesa testar runt ansiktet, som bidrog. Eller hennes spensliga ben, oftast med plåster på de beniga knäna. Hon ramlade jämt.  Det var något med balansen. Fast när hon sprang och tävlade med de andra barnen på gården vem som skulle komma först. Då vann hon alltid. Till och med över killarna. Det var nog när mamma ropade från balkongen att maten var färdig. Hon fick för bråttom. Snubblade och så låg hon där i gruset. Hennes mamma sa till henne att ta det försiktigt. Att hon skulle vara rädd om sig. Men hon ville ju så gärna komma upp till mamma innan maten kallnade. Det visste hon att mamma inte gillade.