Blått

Hans färg var definitivt den blå. Blått som en klar himmel eller en stjärnklar natt med fullmåne. Blått i alla upptänkliga nyanser.  Allt blått som en hänryckning. Total lycka. En darrning som fortplantade sig genom kroppen. Han tänkte sig att livet en gång för länge sen började i en blåskimrande varm vattenpöl. En späd våt plats som solens strålar hittade och värmde med en precis styrka. En pyttevarelse som med ens sprattlade till av liv. Ett liv som så småningom, efter en tid som för honom var omöjlig att överblicka, utvecklades till något som liknade honom själv.