Kollegan

Ida förmanade sig själv att strunta i kollegan. Vad brydde hon sig om henne? Inte ett skvatt. Det hjälpte inte. Johanna satt klistrad i hennes inre. Kropp och hjärna mådde lika illa. Hon kom inte ifrån de smetiga tankarna.

Den kvällen när Johanna, Ida och Aref skulle jobba tillsammans. Johanna kom alltid en kvart för sent. Akademiska kvarten tänkte hon kanske och brydde sig inte om oss, som fick jobba för tre. Men vi hade vant oss. Den här gången stövlade hon (jo, hon gick oftast omkring i brungröna gummistövlar) rakt förbi Ida, utan att heja på henne. Så sa hon till Aref:

"Hej Aref! Vad skönt att du jobbar ikväll, så att jag har någon att prata med."

Eller den gången när Johanna satt och stirrade rätt in i dataskärmen och brast ut i en räcka av gapskratt. Nu tänkte Ida, nu hade hon möjlighet att närma sig Johanna. Så hon sa:

"Vad du skrattar. Är det något roligt?"

"Ne... ej" sa Johanna utan att ta blicken från skärmen.

Kollegans giftiga kommentarer upprepades i Idas hjärna, om och om igen. Ända tills hon en dag utan att tänka rusade rakt ut i skogen. Mitt inne i den täta granskogen skrek hon så högt hon förmådde. Granarnas täta barr dämpade ljudet, men hon hörde fåglarnas skräckslagna pip och plötsligt vingslag. Vrålet hjälpte. Ett tag.