Bönhörd

Gud hör bön. Det vet jag. Jag har bevis. Så här var det: I somras lånade Sonja och Mikael en bil av några vänner. Har inte råd att äga någon själva. De lastade in sig själva, döttrarna, lite badkläder och ett stort grönt militärtält, som de köpt på Försvarets Överskottslager i våras. Sen stack de ner till kontinenten, till Badalona strax utanför Barcelona. De gillar Spanien och Sonja har gått lite kurser och förstår språket rätt bra. Vi bad för dem, förstår du, både Lasse och jag bad till Gud att de skulle få vara trygga och komma hem helskinnade. Jag höll högmässan i kyrkan den söndagen också och nämnde dem då i min förbön. Vi ber även för Sonja och Mikael och döttrarna Elsa och Emma, att de ska få komma välbehållna hem, vädjade jag.

En kväll under tiden de var borta tittade vi plötsligt på varandra där vi satt i TV-soffan. Kände båda en ängslan, någonting var väldigt fel. Du vet, vi visste direkt att det gällde Sonja och Mikael, kände en föraning av att något hemskt var på väg att inträffa.

Lasse slängde sig på telefonen, ringde Mikaels mobiltelefon. Och han svarade! De hade inte lagt sig ännu. Lasse sa till dem att åka. Snabbt. Inte vara kvar. De stack. Dagen efter ringde de tidigt på morgonen. De hade hört på radio. Det hade börja brinna. Mordbrand eller oavsiktligt visste de inte än. Stora delar av tältplatsen stod i ljusan låga. Folk fick panik. Fattar du?! Trampade ner varandra. Inte nog med att folk omkom i elden, många kvävdes till döds eftersom hysteriska människor klev över dem. Familjen klarade sig tack vare att Lasse och jag fick en föraning av Gud. Det är jag säker på. Tror inte du det också?