Signal

Hon sitter vid köksbordet. Precis intill fönstret så att hon lätt kan se ner på gården utan att att det stramar i nacken. Inga blommor på fönsterbrädan som stör panoramat. Vill se familjerna som roar sig, leker och grillar korv. Gårdsplanen är väldigt stor och är omgiven av långa låga huslängor. Mitt på planen finns en lekplats med gungor och sandlåda. En del av sanden har forslats bort och bildat små öar i gräset. Under täta lönnar och praktfullt höga äppelträd är brunt målade trädgårdssoffor utplacerade.

Varenda dag sitter hon där som åskådare. Gården är hennes egen teater, hennes scen. Fantiserar om att det är hon själv som förströr sig där nere. Hon vrider på huvudet, ser på kaffebryggaren. Ska hon ta en kopp? Är det dags? Med en plågad min reser hon sig och går sakta de få stegen fram till bryggaren. Kaffekannan är fylld till hälften. Ska räcka hela dagen. Häller upp en kopp. Två kaffeskedar socker och en aning mjölk till. Ska hon hälla upp resten i en termos? Blir till en svart geggig odrickbar tjära annars. Ingen kaka till. Nej, nu måste hon hålla igen. Tänka på vikten.

Någon rör sig i trapphuset. Hon har skarp hörsel, inget undgår henne. Hör ljud från hallen. Brevlådan åker upp med en smäll. Någon rotar i brevinkastet.

Den skarpa dörrsignalen ekar genom lägenheten. Hon rycker oavsiktligt till, ljudet skär genom huvudet. Reser sig med möda upp från köksstolen. Med ansträngning tar hon de få stegen ut i hallen. Närmar sig dörren med svajiga steg. Ska hon öppna? Vågar hon öppna? Vad vill någon henne? Hon bligar ut i trappuppgången genom titthålet. Det är ju brevbäraren. Hon känner igen hans mörkblå uniform med postens emblem på bröstfickan.

- Hej! Ursäkta att jag stör. Jag fick inte in paketet i brevlådan. Ville inte lämna det utanför. Någon otillbörlig kan ta det.