Semester i Toscana

Porto Stefano, 12 juli 2003

"Blir det här bordet bra?" frågar hon på italienskklingande engelska och ser på oss med lätt höjda, svarta ögonbryn formade till fulländade ovaler. Vi sätter oss ner vid det sista lediga bordet på uteserveringen. Förväntansfulla. Matsedeln är på italienska. Bestämmer oss för ge servitrisen ansvaret. Menyn får bli en överraskning.

In kommer först ett stort vitt keramikfat med gröna och svarta oliver i olika storlekar, tunt skuren bladselleri och röd och gul paprika. I mitten står en glasskål med ljust grön avocadoröra och runt om ligger bitar av grovt bröd. "Varsågoda!"

Lång, lång väntan på huvudrätten. Vi röker varsin cigarett under tiden och smuttar samtidigt på vinet. Njuter av den lena milda nattluften. "Men... ajabaja inte röka mellan rätterna!" Vi tittar upp mot henne, hon hötter med pekfingret mot oss, vi känner oss obegripligt generade trots att vi som gäster gör som vi vill. Eller? Hon bär på ett enormt rostfritt fat. En hel stor skinande torskliknande fisk ligger utsträckt. Ett stort runt öga stirrar på oss. Servitrisen ställer ner fatet, står länge böjd över fisken, rensar och lägger på två separata tallrikar, som hon när hon äntligen är klar, sätter ner framför oss. Tallrikarna är fullständigt täckta med ett tjockt lager av vitt fiskkött. "Vad serveras till? Sallad? Sås?" "Neej, en sådan lyxig och förstklassig fisk avnjutes givetvis som den är", hennes rosa välmålade mun vrids så att den irriterade minen inte går att undgå, ögonen får en hård mörk nyans, "enbart citron och olivolja att ringla över. Det ska självfallet inte vara något annat till."

Fisken är fantastiskt god, konsistensen perfekt lagom fast. Vi sköljer ner firren med vitt svalkande vin. Efter en kvarts intagande växer ändå fiskköttet i munnen. På tallrikarna ligger det mesta fortfarande kvar. Vi bestämmer oss för att ta en paus i ätandet. Jag reser mig upp och går in i restaurangens innandöme för att söka upp en toalett. Där inne får jag syn på vår servitris. Hon har en tänd cigarett i mungipan. Röken slingrar sig upp över hennes ansikte, fortsätter upp genom luften mot taket. Hon är i full färd med att tranchera en stor stek. Jag ser på henne med en blick som jag hoppas är klentrogen. Ingen reaktion.

Vad fisken kostade? Euro 100 per kilo. Vår fisk vägde lite drygt ett kilo.