Att njuta

Den stora dagen har kommit. Dagen som hon länge fruktat. Hon har övat hela våren, spelat, spelat och repeterat. "Det här låter bra. Nu kan du stycket utan och innan. Jag litar på dig att du klarar det," sa han och strök henne över kinden. "Vi ses på torsdag kväll." Men hon var inte lika säker själv. Tanken på att sitta därframme på podiet gjorde att det hissnade i magen. Lämnad ensam inför allas blickar. Kristallklar förväntansfull tystnad. Alla blanka bleka ansikten som oavvänt kommer att stirra på henne. Mamma på första bänk. Hon hör sig själv i fantasin ta första tonerna. De falska harmonierna skorrar i huvudet.

Men varför är hon säker på att hon ska misslyckas, tänker hon? Varför kan det inte istället bli så att jag sätter varenda ton? Att jag kommer att njuta av uppmärksamheten och av att få vara i centrum. För en gångs skull. Varför vet jag att det blir ett dunderfiasko?

Hjärtat slår hårt i bröstet. Ögonen svider. Hon blinkar snabbt. Nu vinkar han åt henne, visar att nu är det hennes tur. Dags att gå fram till scenen. Hon sätter sig ner på pianopallen, tystnaden ekar i hennes huvud. Lägger händerna över pianot, fingrarna darrar över tangenterna. Hon börjar. Nej, de vill inte lyda, svänger okontrollerat över de vita och svarta knapparna. Musikstycket förvandlas till en okänd stackatoaktig melodi istället för den böljande svängande sköna låt som inrepeterats. När hon är klar vågar hon nästan inte se upp från pianot. Vill helst av allt bli osynlig och obemärkt försvinna ut. Sakta lyfter hon huvudet. Tittar på honom, sväljer hårt. Han skakar lätt på huvudet.