Att famla

Göteborgsvarvet, lördag 22 maj 2010

Stefan Holm vid målgången: "Jag var stum i benen från start, sen blev det bara värre".

Vatten, vatten, jag måste ha vatten! Hur länge ska jag behöva springa innan jag får vätska?! Lisa smackar med munnen, känns som om hon har munnen full med Marabou kexchoklad. Hon stretar vidare, ögonen tåras av svett, solen rakt i ögonen. Låren känns som tjocka stockar, öppnar munnen och flämtar efter syre. En man stående vid sidan håller fram en skål med russin. Jaa! Härligt! Jag är ju egentligen mest törstig, men va fan, värt ett försök att kanske få lite ny energi. Hon gräver handen ner i skålen och tar en hand full, slänger in i munnen. Bättre? Nej så fort går det inte.

Där! Där framme är det! Vätskestation. Hon näst intill gråter av glädje. Famlar med handen efter en mugg utan att vända huvudet mot borden. Känns tomt. Känner sig fumlig. Vad är det som är fel? I fjärran hör hon en mansröst. Vad är det han ropar? Hon fokuserar blicken mot hans håll. Mannen har en orange självlysande väst på sig. Funktionär står det på bröstet. Han viftar med armarna.

- Om ni vill ha vätska här får ni vänta lite. Vattnet har tagit slut. Nytt har kommit, men vi har inte hunnit hälla upp. Vänta lite bara!