Myggan

En liten mygga landade på handen. På min pappas högerhand. Varför sa jag inget? Jag bara satt där tyst och studerade hur myggan spetsade översidan på pappas hand med sitt nålskarpa vapen.

- Aj! ropade han och måttade reflexmässigt ett hårt slag över myggan. Myggans liv ändades därmed och blev en platt ojämnt svart och röd fläck.

Minnen av min pappas händer. Förnimmelsen är att tanken är förbjuden. För intimt att tycka om sin egen pappas händer. Hans smidiga ljust bruna händer med välformade perfekta nagelovaler, alltid felfritt klippta. Korta ljusa hårstrån i små slingor på fingrarna och över handryggen.

Händerna var det enda som var synligt. Han låg på en brits på bårhuset, klädd i svart kostym och vit skjorta med händerna knäppta över magen. Någon hade placerat en vit duk över ansiktet. Jag kunde se att en mörk gråmelerad hårlock syntes i kanten på tyget. Pappas lockiga hår.

Det var händerna som gav mig visshet. Det här var verkligen min pappa som låg på lit de parade.

- Ni kan naturligtvis lyfta på duken om ni vill, men jag avråder er, sa begravningsentreprenören, han har allvarliga skador.

Jag slängde en blick på dig, min storasyster. Du var grågrön i ansiktet, ögonen lyste svartblänkande. Just i det ögonblicket andades jag nästan inte alls, tog ytterst ytliga korta andetag med bröstet höjt. Försökte svälja, men något satt i fast i halsen. Hela familjen stod helt stilla runt pappa. Det var tyst. Ingen rörde sig. Ingen grät. Ingen lyfte på duken som dolde min pappas ansikte.