Dekaler

Hon står högst upp på en byggnadsställning. Byggnadsarbetare är i full gång med att renovera det gamla huset. Det stimmar, surrar och dammar i luften av byggarnas verktyg och maskiner. Varför står jag här, överst på en ställning på ett sexvåningshus? Ställningen skakar en aning, hon tar tag i en fastspikad bräda. Tittar ner på sina fötter. Blir förvånad. Där bredvid henne står en stor ljusbrun resväska av den gamla sorten som ingen använder idag. Sådana väskor har jag inte sett på många år. Kofferten är gjord i ett bubbligt tunt ljust läder med ett långt bälte i samma material lindad runt. Eller är det kanske läderimitation? Den är full med påklistrade pittoreska dekaler från många av världens mest avlägsna och nära turistattraktioner. Höga snöklädda fjäll, blått blänkande hav och trånga åldrade gränder.

Måste jag hoppa? Ja, det måste jag, annars kommer jag inte ner. Enda sättet att ta sig härifrån. Hon vet dessutom att det går, hon har gjort det förut och den gången gick det uppenbarligen bra. Jag lever. Ska hon hoppa? Hon råkar vrida på huvudet, ser in i husets innandöme. Men, där är ju en hiss! I samma sekund går hissdörrarna upp. Någon tar ett steg in i hissen. Hon börjar springa. Vänta på mig! Nej! Jag glömde resväskan! Vänta! Vill hinna med. Måste hinna med, vill inte bli tvungen att hoppa. Vänder trots det tillbaka, rafsar åt sig väskan. Den är tung, hon vacklar till.