Yla

Hon satt på huk och skulle precis dra av blåbären från den lilla kvisten när hon hörde ett kvidande ljud. Som om någon hade ont.  Hon började resa sig upp från sin hukande ställning. Knäna bar henne knappt. Hon fick ta i allt hon hade med lårmusklerna för att kunna sträcka upp sin lekamen. Stående i sina bastanta gummistövlar, bredbent, mitt i blåbärsriset stegade hon runt sin egen axel. Spejade. Skärpte hörseln. Där var det igen. Det lät som ett ylande. Som ett litet barn som skrek ut sin ångest.

Axlarna riste till i en rysning och hon ångrade sig att hon gått iväg ut i skogen ensam. Hon hade aldrig varit mörkrädd, aldrig varit rädd att möta vilda djur. Inte ens tänkt sig möjligheten innan Lars började pladdra om det. Han däremot, ville aldrig gå med och menade att det var farligt i skogen. Tänk om de mötte en varg. Vad skulle de göra då? Eller ännu värre, en björn. Nu kände hon rädslan löpa längs ryggraden.

Hon tog några långa kliv i den riktningen hon hört ljudet. Sen stannade hon tvärt, vände sig om och började gå åt motsatta hållet. Hon halvsprang. Skrattade högt av lättnad när hon fick syn på sin cykel. Hon trampade snabbt hemåt.

"Hur var det i skogen? Träffade du någon varg?"

"Det var lugnt", sa hon. "Jag såg varken varg eller björn. Följer du  med nästa gång, kanske?"

"Mm. Kanske."