Inez

Antagit dagens skrivutmaning och skrivit ett litet inslag till mitt manus:

"Får vi lunch nu?" sade hon med glad röst. "Utmärkt, jag är så hungrig efter min långa promenad."

"Var så god och sitt Inez", sade jag. "Jag hämtar mat åt Inez."

Jag satte mig ner bredvid kvinnan och iakttog hur hon med en förväntansfull min tog upp först gaffeln, sen kniven. Med en grace som vittnade om bildning i fint bordsskick började hon skära i fläskkotletten, försiktigt sätta gaffeln i biten och doppa den i en aning sås. Jag kunde inte slita blicken från hennes perfekt formade slanka fingrar. För att vara en gammal kvinna hade hon förvånansvärt släta händer. Hon tuggade långsamt. En droppe brun sås hade slitit sig och rann nerför hakan. Jag lutade mig fram mot henne.

"Ursäkta", sade jag. "Kan jag få låna Inez servett?"

Hon tittade på mig med en förvånad min, men nickade. Jag nappade tag i den i hennes knä och varligt fångade jag upp såsresten från hennes smala käkparti.

"Baserat på ert sätt att utan vidare biträda mig i en penibel situation, drar jag slutsatsen att ni har fått en god uppfostran", sade hon.

Jag häpnade över formuleringen. Så många fina ord. Jag önskade att hon varit klar i huvudet. Det hade varit mycket intressant att få fråga Inez om hennes uppväxt och hela hennes liv. Men det var för sent.