Farfar berättade om den
dagen. Vi satt på var sin sida om köksbordet. Han med blicken ut genom
fönstret. Det var obligatoriskt att delta stod det på skrivelsen som någon i
ett obevakat ögonblick hade lagt i brevlådan, sa han, vred på huvudet och
tittade på mig. En tidig morgon när han gick ner och hämtade morgontidningen hade
han fått syn på det skrynkliga fuktiga pappret som låg i botten på lådan. Han viftade
bort några tvestjärtar som satt fast i bladet och läste.
På
fredag i denna vecka, 15 juli, påkallat för alla och envar att infinna sig nere
vid hamnen för mer information om läget i samhället. Tag med egen stol att
sitta på.
Regnet föll ymnigt
redan i ottan. Han tittade upp på himlen då och då, men ingen ljusning i sikte. Bara
blyertsgrå moln som i flera olika skikt rörde sig snabbt strax ovanför
trädtopparna. Det kändes som ett dåligt omen. När han några timmar senare närmade sig fiskehamnen hade de
flesta redan kommit. Ansamlingen av människor ringlade sig ner mot havet. Alla
iklädda höstrockar och regnkappor och bistra miner. Farfar nickade åt
Fredriksson som satt och rökte lite avsides en bit in på gräsmattan. Så fick han
syn på mannen. Makthavaren från stora staden. Han hade en svart kraftig regnrock
på sig och stod på något underligt sätt inklämd mellan Jönsson och Bergström. De
argumenterade verkade det som, men han kunde inte höra om vad. De väste mellan stängda
tänder mer än pratade högt och gestikulerade vilt. I nästa ögonblick ryckte Bergström
till när politikern råkade slå till hans näsa. Eller kanske var det meningen. Slaget
blev signalen. Bergström vände sig om, masserade näsan och med några snabba
steg gick han bort till den enda lediga stolen, längst fram. Samtidigt började statsmannen
vandra ner mot podiet som någon arrangerat längst ner alldeles invid bryggans fot. Hade
han tagit ett steg bakåt hade han hamnat i vattnet.
Text som andas förr.
SvaraRaderaIntressant.
SvaraRaderaSå bra!!!
SvaraRaderaAtt tangera de explosiva upplevelserna