Det var på försommaren och allt
hade blivit ljusare. Himlen, björkarnas grönskimrande löv, människors kläder.
Precis i det ögonblicket ringde de.
Hon svarade och ångrade sig i samma stund. Hon visste innan de sa det. Han hade
inte klarat sig. Hon satt kvar länge, stirrade ut genom fönstret. Mot ljuset.
Hon försökte stabilisera blicken,
men inget blev tydligare. Allt var bara suddigt. Som en hinna lagt sig över
ögonen. En tunn slöja.
Den blev en befrielse. Hon ville ändå
inte se. Ville inte bli sedd.
Så vacker text! Varje ord får en sådan viktig innebörd.
SvaraRaderaVacker och känslosam text! Gillar den.
SvaraRaderaUsch, samtalet man inte vill få!
SvaraRaderaTungt samtal att få...
SvaraRaderaTack för respons! Den sinnesstämningen befann jag mig i igår. Idag är det bättre :-).
SvaraRadera