Jag har använt dagens ord för att skriva några rader på mitt manus. Därav inget slut på storyn:
Hon knackade på dörren och jag gick fram och öppnade. Det
hade känts en aning konstigt att ropa att hon kunde komma in. Varför visste jag inte, det var bara en känsla. Jag höll precis
på att läsa i en kursbok. Som vanligt med en irritation stickande i baknacken.
En undran om varför jag höll på.
"Får jag komma in?"
"Visst."
Hennes uppsyn var allvarlig. Allvarligare
än vanligt. Carola skrattade sällan. Oftast satt en djup rynka mellan
ögonbrynen. Som om den permanentats. Jag fick lust att påpeka att hon skulle
försöka låta bli. Att annars fanns det risk för att hon för alltid skulle ha
ett bekymrat uttryck i ansiktet. Idag hade hon adderat det plågade intrycket
med att låta läpparna formas till en bågformad linje. Det främre eller bortre parentestecknet,
beroende på från vilket håll man tittade. Hon steg över tröskeln. Som om hon var
inne hos mig för första gången tittade hon sig omkring i rummet. Hennes bruna
halvlånga hår fladdrade först åt ena hållet, sen åt det andra.
"Var kan jag sätta mig?"
Jag förstod kanske hennes fråga. I
mitt rum fanns bara sängen och en pinnstol placerad intill bädden. Jag använde
den som nattduksbord mest.
"Sätt dig på stolen. Jag kan
sitta på sängen."
Jag gick fram och rafsade åt mig några böcker som låg på stolen. Sängen kändes för privat. Där ville
jag inte att Carolas skulle sitta. På mina lakan. De gånger vi åt mat tillsammans
hade vi hittills alltid suttit på hennes rum. Hon hade en minimal köksgrupp
stående i ett hörn av sitt rum. Ett runt cafébord i plast med två pallar. Jag
var alltid den som fick tränga mig fram mellan sängens fotända och bordet för
att med en duns falla ner på stolen.
"Stör jag?"
Vad är det för manus du jobbar på? Låter spännande :)
SvaraRaderaUnder tiden jag väntar på svar (refuseringar) från några förlag som jag har skickat in mitt manus till, har jag börjat på en fortsättning.
SvaraRaderaDen första handlar om Karins tonår (inte bara om henne, ytterligare två kvinnor har huvudroller), åren 1967/1968. I uppföljaren fortsätter jag på berättelsen om Karin. Två år har gått och nu har studerar hon i Uppsala och bor i en studentlägenhet, en s.k. duett där man delar pentry med en annan student. Hennes liv är turbulent, minst sagt. Senare åker hon till Brighton och jobbar.
Kul att du frågar, Birgitta!