Allvarlig

Jag har använt dagens ord för att skriva några rader på mitt manus. Därav inget slut på storyn:

 

Hon knackade på dörren och jag gick fram och öppnade. Det hade känts en aning konstigt att ropa att hon kunde komma in. Varför visste jag inte, det var bara en känsla. Jag höll precis på att läsa i en kursbok. Som vanligt med en irritation stickande i baknacken. En undran om varför jag höll på.

"Får jag komma in?"

"Visst."

Hennes uppsyn var allvarlig. Allvarligare än vanligt. Carola skrattade sällan. Oftast satt en djup rynka mellan ögonbrynen. Som om den permanentats. Jag fick lust att påpeka att hon skulle försöka låta bli. Att annars fanns det risk för att hon för alltid skulle ha ett bekymrat uttryck i ansiktet. Idag hade hon adderat det plågade intrycket med att låta läpparna formas till en bågformad linje. Det främre eller bortre parentestecknet, beroende på från vilket håll man tittade. Hon steg över tröskeln. Som om hon var inne hos mig för första gången tittade hon sig omkring i rummet. Hennes bruna halvlånga hår fladdrade först åt ena hållet, sen åt det andra.

"Var kan jag sätta mig?"

Jag förstod kanske hennes fråga. I mitt rum fanns bara sängen och en pinnstol placerad intill bädden. Jag använde den som nattduksbord mest.

"Sätt dig på stolen. Jag kan sitta på sängen."

Jag gick fram och rafsade åt mig några böcker som låg på stolen. Sängen kändes för privat. Där ville jag inte att Carolas skulle sitta. På mina lakan. De gånger vi åt mat tillsammans hade vi hittills alltid suttit på hennes rum. Hon hade en minimal köksgrupp stående i ett hörn av sitt rum. Ett runt cafébord i plast med två pallar. Jag var alltid den som fick tränga mig fram mellan sängens fotända och bordet för att med en duns falla ner på stolen.

"Stör jag?"