Mannen

Småpratande halvlåg vi i varsin trädgårdsstol och njöt av starkt kaffe och sommarljummen luft. Resonemanget handlade om vad vi skulle ha till middag på kvällen, vilket vin som passade bäst till och om det nymålade fönstret. Det var då vi hörde höga röster i närheten och de distinkta ljud som bildas när kängor stegar över grusväg. Vi sträckte på nackarna och över häcken fick vi syn på två män och en kvinna.  Alla tre med plasthinkar i nävarna.

"Har vi gått vilse?" sa en av männen.

Vi skrattade en aning generat. Hur skulle vi kunna veta det? Tänkte vi, men sa inget.

I samma sekund, som om han hade haft eld i baken, stövlade samma man in genom en öppning i häcken. Han ställde sig alldeles intill trädgårdsbordet och tittade ner på oss med en irriterad min.

"Vi ska till Dinglevägen."

"Jaha."

Vi upplyste mannen om att de var på rätt väg och att det bara var att fortsätta en kilometer till. Efter några minuters samtal fram och tillbaka lommade de iväg.

Femton minuter senare sätter vi oss i bilen för att åka och handla i byns lilla livsmedelsbutik. Tvåhundra meter från vårt hus får vi syn på dem. Hade de inte kommit längre under en hel kvart? Då såg vi. De var inte längre tre. Mannen som kastat sig in på vår tomt var borta.