Stelt

Det gick inte att låta bli. Det bara bubblade ur mig. Flabbet kom som en lättnad. Men så blev jag medveten om att Sorin inte skrattade. Med bägge händerna tog han tag i bussätets rygg och reste sig upp. Hans kinder var röda. Han log inte ens. Det var ovant. Sorin var annars ständigt en clown som inte tog livet på allvar. Nu var hans ansikte stelt, utan liv. Jag förstod med ens att jag totalt missuppfattat vem han var. Det stämde även på Sorin, det jag hade hört om pajaser. De var svarta inombords. Deras föreställningar var en uppvisning i förställning. De gömde sig. Dolde en förtvivlad människa som fanns där innanför den grälla kostymen och den löjliga hatten. En individ som till varje pris vill se andra skratta. Men inte de själva. De skrattar aldrig. Aldrig.