I tonåren gjorde tanken att bli
ratad så ont att hon alltid såg till att göra slut först. En gång hände det som
inte fick hända. Trots att hon inte kunde se några tecken hos honom sa hon till
honom att hon tröttnat. Att det inte funkade mellan dem. Blicken han gav henne.
Sen gick han. Hon fick svårt att andas.
Hon ångrade sig djupt redan då. Men
att ringa eller gå hem till honom var otänkbart. Hon kunde inte förmå sig.
Straffet var tankarna på honom. Känslan som satt på huden och gjorde den öm. Även
nu ett antal år senare. En dag kunde hon inte låta bli. Hon googlade hans
namn. Han fanns där. Skulle hon våga?
Been there, done that.
SvaraRaderaVad vi trasslar till det vi människor.
SvaraRaderaHoppas hon vågade :) Det gjorde jag
SvaraRaderaJa, det är många människor som trasslar till det för sig på det viset.
SvaraRaderaTack för respons! Ja vi är nog många som har gått igenom liknande saker. Bitterljuvt.
SvaraRaderaKlart att hon vågar. :) Stolthet och inre otrygghet kan skapa många felbeslut i livet.
SvaraRaderaKram Bosse
Tack Bosse! Kram från Ethel
SvaraRadera