Theodor

Theodor höll blicken fastnaglad på det tomma cola-glaset. Fast ändå. Då och då kunde jag se hans ögon blixtsnabbt svepa över oss. Gänget som satt i andra hörnet av lokalen. Enbart jag, inte de andra, la märke till honom. De var för upptagna av sig själva, att finna de kaxiga orden, vara snabba i käften.  Att få resten av gänget, de som bara lyssnade, att flabba eller dra efter andan av beundran. Eftersom jag visserligen var accepterad, i alla fall näst intill, var min bestämda plats i utkanten av gruppen. Jag tyckte att det var en fördel. Då kunde jag vara lite för mig själv. Inte som de i inre kretsen, som hade ögonen på sig hela tiden. Jag skulle aldrig bli en av dem. Inte Theodor heller. Jag var bara bättre på att dölja mitt riktiga jag. Jag kastade en blick på honom. Våra ögon möttes. Vi visste bägge två.