Sluten

Jag hade en kollega. Han var innesluten i en bubbla av vemod. Hans skepnad utstrålade sorg. Varje dag likadan. Sakta gick han genom korridoren, fram till sitt rum. Han hängde av sig jackan, placerade den på en galge och hängde den på en krok som satt på väggen. Han hade två olika jackor. En med tjockt yllefoder och en lättare vårjacka. Efter det satte han sig vid skrivbordet, med ryggen mot dörren och startade datorn. Efter en timme, exakt, reste han sig och gick fram till kaffeautomaten. Ingen reagerade längre. Ingen sa något. Vad han gjorde på lunchen var det ingen som visste.

"Vad är det som har hänt? Vill du berätta?"

Ville jag fråga. Jag vågade inte. Tänk om han öppnade sig. Tänk om han berättade. I så fall måste jag kunna hantera svaret. Kanske kände alla likadant.