Ett sommarminne

Jag åkte buss ända ner till Andalusien den sommaren. Ensam. Tjugo år. De första nätterna bodde jag på ett stort turisthotell på strandpromenaden. Det blev snabbt alldeles för dyrt.  Jag flyttade till ett billigt hostal som låg mitt i de trånga kvarteren i den gamla stadsdelen. Utan dusch eller toalett på rummet. Enkelt och pittoreskt. Jag träffade en kille som serverade mig på en krog i närheten. Det visade sig vara hans föräldrar som drev restaurangen. De var från Frankrike. Han bjöd mig på disco och mat några kvällar.

Trots att jag bodde billigt tog mina pengar slut. Fast det var ändå dags att åka hem. Några få mynt skramlade i botten på portmonnän. Min enkla färdkost när jag klev på bussen, den föda som skulle räcka ända hem, var en påse tomater och en förpackning torra kex. Genom hela Spanien, upp genom Europa skumpade jag fram på bussen.

Mitt i natten kom jag tillbaka till min hemstad, mitt i Sverige. Jag vandrade bort till taxikön, klev in i en bil och sa:

"Jag har bara tio kronor. Du får köra så långt det räcker."

Trehundra meter från min bostad bromsade chauffören in och tittade på mig med en trumpen min.

"Hit nådde du", sa han. "Nu får du gå resten."