Resan

Det enda brevet hon någonsin fick från honom. Sin första riktiga passion. Det visade sig vara ödesdigert. Ett halvår tidigare hade hon fallit rakt in i förälskelsemolnet. Hon svävade runt där inne tillsammans med honom. Endast de två existerade i hennes liv. Han flög runt henne, befann sig hela tiden nära. Hans doft, hans mun, hans blonda lugg. Hon njöt. Så här efteråt kunde hon erinra sig att de nog inte pratade särskilt mycket. De dansade. Omslingrade höll de hårt om varandra.

Så reste hon bort. Två veckor på annan ort. Ett brev kom. Ett handskrivet papper utrivet ur ett randat kollegieblock. Hans ömsom trinda, ömsom tunna bokstäver svängde ovanför, på och under de blå mallade raderna. Hon hade svårt att läsa orden. Spärrade upp ögonen, sänkte huvudet längre ner mot bladet. Försökte se, försökte förstå. Besvikelsen gick inte att hindra. Hon väcktes av den brutala realiteten. Det fanns ingen väg tillbaka.