Längtar till något gör jag hela
tiden. Och det verkar bara bli värre med åren. Det är en tveeggad känsla. Både
positiv och omvänt, negativ och förlamande. Men att bara vara i nuet känns både
oengagerat och fantasilöst. Carpe Diem förstår jag inte alls. Så pretentiöst. Löjligt rent av.
Att jag ofta längtar tillbaka till en
tid som varit känns obegåvat, egentligen. Nedbrytande. Jag som trivs så bra med
min tillvaro. Ändå gör jag det. Kanske är det inte längtan, tänker jag, utan
nostalgi? Eller är det samma sak? Längtan eller nostalgi över den tid som
flytt. Och inte kommer tillbaka.
Ibland lyssnar jag på Mando Diao
och Strövtåg i Hembygden. Trots att den är uttjatad. Men jag måste. Bara av den
anledningen att jag försätts i en skön, meditativ melankoli. Jag ser min
barndoms trakter framför mig. Bruksbygden med butiken mitt i byn, röda
faluröda arbetarlängor och den vita herrgårdsbyggnaden med den enorma parken runt omkring. Längtar
tillbaka. Fast jag är fullständigt medveten om att där skulle jag inte alls
vilja bo idag.
Jag vill inte ändra på hur jag
känner. Jag vill längta. Hela tiden. Det är bara skönt. 
Fint! Ja, är det egentligen någon skillnaden mellan att längta tillbaka och känna nostalgi? Intressant tanke!
SvaraRaderaJag gillar också "Strövtåg i hembygden"
Skönt att längta.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaHärligt att varit med om sånt man kan längta tillbaka till. som en god god karamell att ta fram o slicka lite på.
SvaraRaderaDet är viktigt att vi har en längtan plus att vi trivs med dagen som vi nu lever i. Bra formulerat om en längtan/ kram
SvaraRaderaJag längtar också, kan inte leva utan att längta. Dels efter saker som jag själv ska sätta igång och dels efter föreställningar jag ska se. Att längta är att leva - och att hoppas på framtiden. Precis som när man sår ett frö!
SvaraRadera