När hon drog upp dörren fastnade underdelen
mot entréns smutsiga uppluckrade cement. Hon skrattade till när hon kom att
tänka på den gången hennes pappa höll på att lägga betongen. Utan att tänka
efter hade hon tagit trappen i några få studsande steg och satt sina träskor
rakt ner i det fuktiga. Fast hon hade sett pappa böja ryggen, sett att han sysslade
med något. Han hann aldrig hejda henne. Hon böjde sig ner och kollade. Kanske
att hon fortfarande kunde se spåren efter skorna alldeles intill räcket. Chocken
hon fick den gången glömde hon aldrig. Men hon höll sig på benen och slapp att
dråsa ner i murbruket. För länge sen hade hon sett en italiensk film på teve.
Den handlade om en fattig man som jobbade på ett bygge. Vid ett tillfälle när
han var uppe och klättrade på byggnadsställningen tappade han balansen och ramlade
handlöst. Rakt ner i ett jättekar med cement. Han drunknade. Hans
skrik på hjälp och scenen när han till sist sakta försvann ner i sörjan. Minnet satt kvar djupt inne i hennes kropp.
Hon tog tag i dörrhandtaget, ett grepp med all kraft och fick upp den så pass mycket att hon kunde pressa sig in.
Inne i hallen stannade hon och andades in en icke oangenäm doft av gammalt damm
och instängdhet. Långt inne i lukten kunde hon någonstans vädra hemmets
speciella atmosfär. Det var helt tyst. Hon tog några försiktiga steg på tå, som
om hon skulle störa tystnaden annars. Först ville hon gå upp. Se sitt rum igen.
Det knakade i trätrappen och hon ryste när smutsen gav upphov till ett
gnisslande ljud när hon tog sig upp. Framme. Dörren stod öppen. Sängen stod kvar. Utan lakan och utan täcke.
Bara en solkig och fläckig madrass. Samma säng hon en gång hade vältrat sig i tillsammans
med Leif. Den gången när mamma och pappa inte var hemma. Fast de kom i ett
obevakat ögonblick.
Träskor i fuktig cement måste väl ändå ha gett ordentliga spår om nu inte din pappa hann med att släta ut dina spår *ler*
SvaraRaderaDetta är nästan som att du har skrivit om både dagens och gårdagens skrivövning. Intressant och detaljerat och jag ser och känner lukter och syner. En text att väva vidare på. Bravo/ kram
Jag har också sett en sån där falla ner och drunkna i cement-scen. Det satte sina spår....
SvaraRaderaBra och levande gestaltat!
Tack för era kommentarer! Jag Irrbloss, det kanske var samma film? En svart/vit från 1960-talet.
SvaraRaderaEthel:
SvaraRaderaÄven du har en fin berättelse, med innehåll av minnesskildringar av både positiv och negativ karaktär, som får läsaren att förstå miljöbeskrivningen. Jag kände även tragiken, som du så målande beskrev om den italienska mannen. Usch, sådana händelser vill man verkligen inte bevittna och ha sparade i sitt minne. Ett pluspoäng för slutet, som var en fin och annorlunda, och faktiskt helt oväntad, avslutning på din text.
Konstruktiv feedback. Jag saknar en del "kommatecken" i din text, för att dela upp en mening, och göra den mer "läsbar", samt även att du kunde ha skrivit ihop vissa meningar, i stället för att dela upp orden i två korta.
Citerar: "Hon böjde sig ner och kollade. Kanske att hon fortfarande kunde se spåren efter skorna alldeles intill räcket."
Citerar: "Vid ett tillfälle när han var uppe och klättrade på byggnadsställningen tappade han balansen och ramlade handlöst. Rakt ner i ett jättekar med cement. "
Mitt förslag är att du sätter ihop dessa två meningar till en mening.
"Hon böjde sig ner för att titta efter, kanske kunde hon fortfarande se spår efter skorna alldeles intill räcket".
"Vid ett tillfälle, när han var uppe och klättrade i byggnadsställningen, tappade han balansen, och föll handlöst ner, rakt ner i ett stort och välfyllt kar av nygjord cement".
Med vänlig hälsning
Valkyria-Fatale
Gripande. Jag läste gårdagens också. Blir det en fortsättning.
SvaraRaderaTack igen för kommentarer. Gillar jag.
SvaraRadera