I den stunden

Jag går Ann Ljungbergs distanskurs Kreativ författare. I den första uppgiften skulle vi läsa de två första sidorna i en bok vi gillar och sen skriva en egen fortsättning. En sida lång. Jag tog Förändringens vindar av Douglas Kennedy. Kul övning. Och kul också att kunna inkorporera dagens skrivpuff (som ju är hennes uppfinning från början). Här kommer min text:


Sidan 3:

Där och då, i den stunden fick jag nog. Det funkade inte för mig att leva livet och hela tiden befinna mig under påverkan av droger. Vara mer eller mindre hög. Jag måste vara klar i skallen ibland. Eller oftast egentligen. Att tappa taget och släppa alla hämningar var för mig ett undantagstillstånd. Något som jag kunde hänge mig åt under kvällar när jag inte hade tänkt mig att göra något viktigt dagen därpå. De dagar jag inte behövde tänka, studera eller när jag kunde befinna mig i ett ansvarslöst tillstånd. Sovande eller slöande. Det hade jag nog lärt mig av pappa. Visst kunde man droga men vid väl valda tillfällen. Så sade han, som antagligen var en annorlunda pappa vid den här tiden. En som följde med. Som visste vad som gällde. Som ville vara på annat sätt än de flesta föräldrar, vara kompis. Andra skulle ha förbjudit sitt barn att ens dricka en öl på puben.

"Är det du?", sade Charlie. "Nu igen?"

"Jag ska gå", sa jag snabbt.

"Jaså?", sa han och höjde huvudet från den malätna soffan i spräckligt brunt och orange som han låg på rygg i och hade brett ut sina långa ben.

Det måste ha varit ansträngande för både hals och nacke att hålla kroppen i den ställningen, eftersom han lät huvudet tungt falla tillbaka ner i soffan. I samma ögonblick såg jag att han inte var ensam. En blond kort kalufs syntes liggande innanför honom, närmast soffryggen. En smal arm med ljusa fjun låg över hans bröst. Jag måste ha gjort en grimas utan att jag var medveten om det eftersom han sade:

"Du, du behöver inte se så på mig med sådan motvilja."

"Inte?"

"Det är inte som du tror."

"Inte?"

Jag lyfte armarna i brösthöjd, satte handflatorna mot honom och tog ett steg bakåt.

"Jag vill förresten inte ha din förklaring. Jag går. Frivilligt."

Med en snabb snurr vände jag på klacken och gick ut.