Meddelandet

När hon fick meddelandet fick hon en känsla av att hon var med i Mission Impossible. Fast på allvar, ingen jäkla påhittad serie av händelser i en film där man kan luta sig tillbaka i soffan och slötitta. Koppla av helt eftersom man vet att hjälten klarar sig.

Rösten som pratade från mobilens dåliga högtalare. Varför hade hon glömt sina hörlurar? En raspig och lågmäld röst. Hon fick anstränga sig för att höra. Stirrade med stigande irritation på några små flickor som sprang runt bland björkarna och skrek på varandra. Känslan av att han pratade på det sättet för att verkligen betona angelägenheten i det han sade. En rysning fortplantade sig genom kroppen. Varningen, det förtäckta hotet om hon inte fullföljde, blev så mycket tydligare av hans stillsamma röst. Hans nästan retsamt långsamma tal. Ingen avslutande upplysning om att beskedet skulle förstöras inom fem sekunder. Ingen mobil som fräste till och förintades i ett moln av rök. Det som hon satt och väntade på, trots att hon visste att det inte skulle komma. Det här var verklighet.

Hon reste sig upp från parksoffan, tog några steg mot vattnet. Det glittrade av solsken i dammens tätt efter varandra inrullande korta vågor. Hon bligade rakt ner på en and som stod i vattenbrynet och stänkte upp vatten på sin glänsande grönblå kropp. Sen vände hon sig om och gick ut ur parken.