Förlora

"Om du förlorar en, står dig tusen åter."

 Förståndsmässigt förstod jag att de orden yttrades för att trösta mig, eftersom  jag precis hade blivit dumpad. Men när hon sade det till mig blev jag rasande. Fullständigt utom mig.

"Det gör det väl inte alls! Är du dum, eller!?"

Jag hörde hur min röst skar sig i falsett. Tur att jag satt i soffan och hon en bit ifrån, i min tevefåtölj, annars hade pärlor av min saliv stänkt rakt in i hennes ansikte. Nu hamnade det i luften mellan oss och förenade sig omedelbart med dammpartiklarna som svävade omkring i rummet.  Hennes anletsdrag blev helt kala, liksom rynkfria och bleka. Det enda som avslöjade att hon reagerat var att hon med en minimal manöver drog in sina tunna läppar så att de försvann.

"Men så är det ju. Finns massor där ute", sade hon och gjorde en vag gest med ena armen.

"Hör du inte själv hur okänsligt det där låter. Så enkelt är det fan mig inte."

Nu hade jag lugnat ner mig en aning och pratade med ett någorlunda normalt tonläge. Även om rösten lät hes och hjärtat tog några fler ojämna slag.

"Kan du säga som har ditt på det torra", fortsatte jag.

Hon drog en lång suck.

"Kanske det."

"Kanske det?"

"Inte alltid livet är en dans på rosor."