Än sen då?

När hon öppnade dörren uppenbarade sig den kompakta väggen. En grå spräcklig mur. Regnet. Hon tvekade. Stod still. Höjde axlarna. Rysningar rann som tunna vågor genom armarna och nerför benen. Hon trampade på stället. Måste när som helst ta steget ut i vätan. Annars blev hon för sen. Hon kunde lätt föreställa sig hur hennes nyss torkade och blåsta hår skulle slicka huvudsvålen, hur hennes genomblöta nakna fötter skulle skvalpa i skorna.

"Än sen då?", sade hon högt och klev ut på gatan. "Struntar jag väl i."

Hon öppnade munnen och skrattade högt. Stack ut tungan och fångade en skvätt. Svalde. Det smakade metall. Hon svängde runt på stället. Kjolen stod ut som en ballong.

"I'm singing in the rain. Just singing in the rain", ropade hon och kände sig som en kvinnlig Gene Kelly.

Utan paraply.