Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

onsdag 14 april 2010

Att komma på fötter

Hon hatar att synas, skulle mycket hellre vara osynlig. Tror inte att hon klarar att vara i centrum, den som alla betraktar, tittar på och förväntar ska göra bort sig. Vet att rodnaden kommer att göra hennes kinder rosenröda, hettan sen sprida sig neråt halsen som stora mörka oformliga plättar. Vet att hon kommer att svara stapplande, ramla över orden, i värsta fall helt glömma svaret. Hon tror att hon vet att det är så. Därför sitter hon alltid tyst i klassrummet och har inte en enda gång under hela skoltiden (faktum är att hon har hunnit ända till sjätte klass nu) räckt upp handen när läraren kastat ut en fråga. Även om hon kan. För hon kan ju, ofta. Ibland liksom rycker det till i handen, hon vill ju så gärna egentligen, men hon vågar inte.

Lisa är säker på att läraren är elak, vill henne illa, göra bort henne. Men ibland händer det att hon tänker: Kanske han bara vill hjälpa mig. Få mig över tröskeln, komma igång. Nej, förresten, så är det inte. För då skulle han fatta att det inte går. Skulle förstå att han använder fel taktik, eftersom det inte blir bättre. Han pekar på henne med hela handen (fast hon inte har räckt upp handen) och säger:

- Lisa svarar på frågan!

- Det var Gustav Vasa år 1523, mumlar hon.

- Lisa, jag hör inte, upprepa med högre röst, säger han samtidigt som han vrider huvudet lite åt höger och sätter handen bakom vänstra örat. Jag hör inte vad du säger. Du får upprepa och nu med hög röst.

- Gustav Vasa år 1523

- Jag hör inte! Hör ni andra?!

Han ser sig omkring på eleverna i klassrummet. Alla sitter stilla i sina bänkar, ser rakt fram. Några kastar en hastig blick på Lisa. Ingen varken nickar eller skakar på huvudet.

- Nej, där ser du!

- Gustav Vasa 1523.

- Du får upprepa och upprepa ända tills jag hör. Res dig upp, kom upp på fötter, då kanske vi hör bättre.

Lisa gör inte det, hon reser sig inte upp. Sitter bara tyst, huvudet stelt nedböjt ner mot bänken. Det blonda axellånga håret blir ett insynsskydd, en barriär mot världen, när det faller ner längs kinderna.

8 kommentarer:

  1. Faktum är att jag blev förtjust i parentesen "Faktum är...". Det är väl bland annat för att fram till dess har man kunnat tro att texten handlar om en vuxen kvinna. I och med parentesen blir det så tydligt att hon kan komma att ha ett helvete hela livet.

    SvaraRadera
  2. Hejhej!
    Grr, blir arg på dina ibland inkommande översittarmänniskor! och en LÄRARE... och de finns ju, kanske särskilt "fanns" mer tidigare...
    Jag vill att hon ställer sig upp och vråålar åt honom "Gustav f*ing j*a Vasa 15hundra-j*a-tjugotre för f*n" :-)

    SvaraRadera
  3. Du måste ha sett den här flickan någon gång. Det känns äkta. Bra, man känner hennes ångest.

    SvaraRadera
  4. Håller med Martin.

    Sen hoppas man ju att alla dom här lärarna är borta. Bra historia

    SvaraRadera
  5. Jag blir berörd av stycket när hon tänker att kanske är han inte elak, men sen inser att i så fall skulle han ju inte göra som han gör. Det lilla hoppet som ändå finns i flickan visar på hennes vilja att se världen som god.

    SvaraRadera
  6. Jag fastnar mest för sista stycket, med håret som en barriär mot omvärlden. Bra.

    SvaraRadera
  7. Pedagog??? Tyvärr fanns det många av den där sorten förr. Hoppas de är utrotade. Bra Ethel!!!

    SvaraRadera
  8. Jag blir förbannad när jag tänker på läraren, det värsta är att man ju minns att det fanns sånna. Bra skrivet, en text som upprör.

    SvaraRadera