Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

tisdag 23 mars 2010

Att fördärva för andra (skrivpuff 23 mars - bröd och glöd)

- Nu kommer du med hem!

Kristina vänder sig sakta om och tittar tyst på sin far.

- Du driver oss alla ner i fördärvet!

Hon lägger sakta ner fjäderpennan, sätter makligt på locket på bläckhornet, reser sig upp. Ser inte på honom. Samlar ihop sina långa kjolar, sveper förbi honom, undviker att se sin far i ögonen. Känner ändå hans glödgade ögonkast svepa över sig.

- Jag har väl inget val, säger hon med ryggen vänd mot honom. Vill inte avslöja den förtvivlan hennes ögon inte kan dölja.

Att utveckla sin begåvning, tjäna sitt eget levebröd är ett privilegium för män, tänker hon. Det borde jag veta. Kristina går ut genom dörren, lämnar sitt nya liv. Promenerar fram till hästdroskan som står på gatan. Hästarnas ryktade pälsar blänker svart, rör sig oroligt, frustar. Hon ger den närmsta en klapp med den behandskade handen. Kusken står med ena handen vilande på handtaget, håller upp dörrren. Hon kliver upp på steget, ser hans långa blick i ögonvrån.

Kristina tittar på mig. Hennes bruna mandelformade ögon med markerade ögonbryn i välvd båge avslöjar en längtan. Bort. Hennes mörkt rödlätta hår är hårt uppsatt i en rund glansig knut. Inte ett enda litet hårstrå skulle ha en möjlighet att leta sig ur. Runt halsen vilar en rävboa. Är det inte för varmt för päls, funderar jag, utan att säga något högt. Är det för tryggheten? Ett skydd mot utsatthet? Den nakna sorgen? Hon vänder sig bort från mig, mot det höga fönstret, betraktar stilla högsommarens intensivt kraftfulla färger. Jag håller blicken stadigt på henne medan jag tar några steg bakåt, mot fotostativet, drar det svarta tygöverdraget av bomull över huvudet. Väntar... och när hon vänder sig halvt om mot mig, tar jag en bild.

- Jag hade ett bra liv, vet du, säger hon dröjande.

- Hade?

- Ja, jag var på väg att bli författare och hade precis träffat mitt livs älskade. När han kom. Min far. Bara stod där i dörren. Jag hade drivit hela familjen i fördärvet, sa han och tvingade med mig hem från författarkollektivet.

- Hur då? Drivit i fördärvet?

- Ja, inte nog med att jag ville skriva böcker... jag hade träffat någon. Det var... det var en kvinna. Jag älskar henne.

Jag studerar porträttfotot. Ett av de första jobben jag fick som fotograf. Jag stryker med handen över fotot, mina känsliga fingertoppar skönjer hennes vemod. För så länge sen.

8 kommentarer:

  1. Vilken liten pärla. Särskilt funderingarna kring pälsen.

    SvaraRadera
  2. Tycker om. Gillar dina liknelser/beskrivningar av detaljerna vilket förstärker känslan i texten på ett spännande sätt.
    Tack för din fina kommentar igår.

    SvaraRadera
  3. Vackert Ethel! Verkligen! "avslöjar en längtan. Bort." Så fint.

    SvaraRadera
  4. Gillar den här jättemycket trots de halsbrytande perspektivändringarna. Du har språket i din hand hela tiden. Njutbart.

    SvaraRadera
  5. Klart jag hittar på!! Volupté är franska för sinnlighet, njutning.

    SvaraRadera
  6. Bra, bra. En text som tar läsaren frmåt för varje ord. Fint.

    SvaraRadera
  7. Härligt, härligt. Vad du kan :-)! Blir nyfiken på före och efter och under tiden..

    SvaraRadera