Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

tisdag 18 februari 2020

De körde iväg


Jag hade alltid vetat att det var något underligt med mammas och pappas relation. Så länge jag kunde minnas åtminstone. Sådant går inga barn förbi. Inte bara brister i relationen. Med dem som individer dessutom. När brevet kom var det bara ytterligare bevis på min övertygelse. Ändå blev chocken så stark. Att få det kastat rakt i ansiktet, hur de dragit med mig i deras gemensamma haveri. De sista åren var de alltid osams. Tonen mellan dem så kall att utandningsluften stelnade till ispartiklar. Trots det stack de iväg till Italien på semester. Jag kan se framför mig hur mamma och pappa den morgonen körde bort från huset i pappas Mercedes. Jag hade inte möjlighet att följa med. Nu var det bara jag kvar.

Jag kunde inte få in i min skalle att det var sista gången jag träffade mamma och pappa. Det var omöjligt att fatta. Jag saknade deras hetsiga diskussioner. Hur jobbigt det än var att lyssna till deras slängande av glåpord. De kunde hålla på hela dagen och hela natten. Det var under deras värdighet att inte få sista ordet. Kasta iväg sista giftpilen som skulle träffa mitt i prick och fienden stupa. Praktiskt taget varenda dag rusade jag i panik in på mitt rum och slängde igen dörren. Men jag visste att de fanns där på andra sidan väggen. Jag önskade hett att de skulle komma tillbaka till mig. Jag ville krama dem.



5 kommentarer:

  1. Idag har vi haft likvärdiga tankar :-)
    Bra ordat/ kram

    SvaraRadera
  2. Även otryggheten är en trygghet på sitt sätt. Den kan man också sakna!

    Ha en finfin tisdag!





    SvaraRadera
  3. ja, håller med Znogge. Och jag vill veta mer! Du skriver ju så bra!

    SvaraRadera
  4. Väldigt bra skrivet, man vill bara få läsa mer! Få veta hur det går/blir sen...

    SvaraRadera