Hon sa att jag skulle
hämta en penna i hennes skrivbordslåda. Hennes skrivbord. En bunt med
plastmappar låg i en hög som var placerad längs med skrivbordets ena kortsida.
Helt i linje med bordskanten. Högen var uppdelad i exakt lika stora delar
mappar i gult, blått och rött. Jag noterade detta utan att tänka efter särskilt.
Hålslag och häftapparat tätt, tätt intill. Jag drog ut översta lådan. Rätade på
ryggen. Stirrade. En stor packe med pennor låg i räta längor sorterade efter
färg. Gemen låg i rader omsorgsfullt placerade åt samma håll och i
storleksordning. Allt i lådan var placerat spikrakt. Försiktigt lyfte
jag en penna. De övriga rörde sig som tur var inte. Jag drog sakta, sakta igen
lådan.
Skulle jag nämna det?
Jag behövde aldrig bekymra mig. Jag hann bara sätta mig ner. Hon pratade länge.
Berättade om traumat. För fem år sen. Hon rökte mycket. Var en slarver. Struntade
i sig själv. En sen kväll satt hon i sängen och tog en sista cigarett. Somnade.
Vaknade av att det brann. Hennes nattlinne i akryl smälte på kroppen. Hon
vrålade rakt ut. Efter den långa sjukhusvistelsen kom hon hem som en pedant.
Vilket trauma!
SvaraRaderaVilket trauma och en dyrköpt erfarenhet. Jag har varit med om en brand i mitt föräldrahem och numera är jag onödigt nojig men vissa saker sitter i...
SvaraRaderaHa en bra dag!
Usch va läskigt!
SvaraRaderaÅh fy! vilket trauma!! Förstår att det sen lätt tippar över i tvångshandlingar...
SvaraRaderaNej inget man kommer över. TACK!
SvaraRadera