Tårar av svett - Ethel Hedström skrivutmaningen

Tårar av svett sipprar ner över pannan, in i ögonbindeln som har blivit genomblöt av min egen utdunstning. Det svider och kliar i ögonen. Jag hör hur jag gnäller. I ett fåfängt försök att få loss händerna sliter jag som besatt i handklovarna. Det gör ont överallt. Bultar i handlederna, värker i ryggen och nacke. Jag är naken. Hjärtat slår hårt. Jag hasar hit och dit när bilen störtar in i kurvorna och jag kraschar rakt in i sätet framför när bilen stannar med en kraftig inbromsning. En bildörr öppnas. I tystnaden hör jag bara mitt eget flåsande. Jag hatar att inte ha kontroll. Jag hatar att jag inte vet hur jag ser ut just nu. Jag hatar personen som nu tar tag om axlarna och tvingar mig ur bilen.

”Om du visste hur dum du ser ut.”

Jag känner igen rösten. Kan inte placera.

”Naken och hjälplös med håret i oordning. Du som annars har varje hårstrå i total symmetri. Och ..." säger rösten med ett gällt skratt. "Med en stackars slak … ja du vet.”

Ännu ett vasst skratt. Fingrar drar hårt genom mitt hår. Tar tag i en hårtest och tvingar det uppåt, över pannan. Huvudet pressas bakåt av manövern. Jag stönar.

”Så där. En aning bättre.”

Tystnad. Jag kan inte stå still. Vet inte om jag svajar. Mina nakna fötter trampar i grus. Jag börjar skaka av frossbrytningar.

”Ska du inte fråga?”

Jag hostar. Är infernaliskt törstig. Slickar mig om läpparna.

”Ska du inte fråga?” upprepar rösten, nu i ett skarpare tonläge och nu vet jag vem det är.