Han hade sin svarta paletå på sig.
Jag grubblade på varför. Var han på väg ut? Han satt på sin köksstol. Den var
hans enda. När jag ibland hälsade på fick jag sitta på en liten träpall. Efter några minuter kom alltid träsmaken och jag fick ställa mig upp. Hans gamla svarta rock.
Den hade jag inte sett på många år. Jag trodde att han hade slängt den för
länge sen. Hans högra kind vilade mot bordet. Intill honom stod en assiett med
en halväten ostsmörgås. Jag såg märken efter tänder i osten. Ett repigt dricksglas
med vad som såg ut som avslagen öl. Det var som om jag kunde ta på stillheten i
köket. Jag smekte hans vänstra kind. Den var kall.
Denna text väcker många tankar hos mig.
SvaraRaderaIntressant att du använder ordet "paletå". Min pappa hade en paletå och det var liksom skillnad på den och en vanlig vardagsrock. Mina föräldrar använde ofta ordet paletå men sedan min min pappa dog har jag inte hört någon man säga det.
Trevlig lördagskväll!
En gammal pappa, släkting, farbror? Vemod. Paletå visste jag inte vad det var.
SvaraRaderaJo precis Znogge, det är skillnad. Paletå är för mig också en rock en man har på sig när det ska vara fest. En slank rock, oftast i mörkblått med kavajslag.
SvaraRaderaJag associerade till en fd svärfar, fast han hade inte paletå på sig när han hittades, KB.
TACK!
Vilken text, både vacker och ödesmättad på samma gång. Ömsint berättad.
SvaraRaderaTACK Tintomara!
Radera