F

Har jag inbillat mig allt? Hade jag precis vaknat upp ur en dröm? Nej, brevet jag skrynklat ihop fanns kvar i min hand. Jag höll det krampaktigt. En växande förnimmelse av att ha tappat bort det allra viktigaste i mitt liv. Mig själv. Och mamma. Det kunde inte vara sant. Hur skulle jag kunna veta att brevskrivaren berättade som det var? Jag måste få veta. Jag slätade ut det och läste en gång till. Ord för ord. Långsamt. Det gav ingenting. Ingenting. Jag fånstirrade på handstilen. Sa mig inget. En anonym stil. Fasonen, som om någon präntat bokstav för bokstav för att dölja sin identitet. Jag spärrade upp ögonen och tittade stint på fotot. Iakttog mannen och kvinnan. Hans raka näsa och den mörka hårlocken som i vinden stod rakt ut från hårfästet. Mammas jämna tandrad som lyste mot mig. Så slog det mig. Baksidan. Jag vände på bilden. Namnen flammade framför mina ögon:

Elsa och Fredrik

Fagersta

1970

Mamma hette inte Elsa. Noteringen var gjord med snirkliga bokstäver och kurvor på versalerna. Som en gammal människa skulle skriva. 

Fanns

Förnimmelse

Få

Fånstirrade

Fason

Foto

Flammade

Fredrik

Fagersta