Falukorv

Mamma som jag intensivt betraktade på fotot, kvinnan som jag hittills kallat mamma, hette inte Elsa. Min pappas namn var inte Fredrik. En för mig okänd man, som en anonym brevskrivare påstått var min äkta pappa, kysste min skrattande ”mamma” på kinden. Platsen var Fagersta och året 1970. Jag föddes 1968. Vilken förvirrande sammanfattning. Trots att ett malande illamående rumlade runt i magen var jag samtidigt jättehungrig. I kylskåpet hittade jag bara en bit övergiven falukorv och några gamla potatisar där små nyfödda rotfästen tittade fram. Det fick bli en enkel pytt i panna.

Efter första tuggorna kastade jag mig ut på toaletten och kräktes upp allt. Hela mitt liv var ställt på ända. Jag la mig på sängen och stirrade upp i taket. Taket var vitt och utan en enda fläck som kunde gett mig associationer. En del trodde på konstiga saker som att olika molnformationer berättade saker för dem eller att ett bord som rörde sig kunde avgöra deras framtid. Men för mig var sådant båg. Jag fick lita på mig själv och ha förtroende för min egen kraft. Det gick med ens upp för mig att jag hade två val. Antingen vända ryggen mot rummet och världen, försöka sova bort allt, låtsas att livet flöt på som vanligt eller fundera över mitt nästa drag. Vem kunde jag kontakta? Fanns det någon? Jag klev upp ur sängen. Fagersta låg bara några mil bort.