Mamma som jag intensivt betraktade på fotot, kvinnan som jag hittills
kallat mamma, hette inte Elsa. Min pappas namn var inte Fredrik. En för mig okänd man, som en
anonym brevskrivare påstått var min äkta pappa, kysste min skrattande ”mamma” på
kinden. Platsen var Fagersta och året 1970. Jag föddes 1968. Vilken förvirrande
sammanfattning. Trots att ett malande illamående rumlade runt i magen var jag
samtidigt jättehungrig. I kylskåpet hittade jag bara en bit övergiven falukorv
och några gamla potatisar där små nyfödda rotfästen tittade fram. Det fick bli
en enkel pytt i panna.
Efter första tuggorna kastade jag mig ut på toaletten och kräktes upp allt.
Hela mitt liv var ställt på ända. Jag la mig på sängen och stirrade upp i
taket. Taket var vitt och utan en enda fläck som kunde gett mig associationer. En
del trodde på konstiga saker som att olika molnformationer berättade saker för
dem eller att ett bord som rörde sig kunde avgöra deras framtid. Men för mig var sådant båg.
Jag fick lita på mig själv och ha förtroende för min egen kraft. Det gick med
ens upp för mig att jag hade två val. Antingen vända ryggen mot rummet och
världen, försöka sova bort allt, låtsas att livet flöt på som vanligt eller
fundera över mitt nästa drag. Vem kunde jag kontakta? Fanns det någon? Jag klev
upp ur sängen. Fagersta låg bara några mil bort.
Blir sjukt nyfiken på vad som väntar där i Fagersta..!
SvaraRaderaBra där för visst vill man veta. Kanske finns en ledtråd i Fagersta?
SvaraRaderaTrevlig fredagskväll!
Vilken mardröm.
SvaraRaderaTack!
SvaraRaderaTrevlig lördag!
Känner så igen den där avgrunden som öppnar sig, och plötsligt befinner man sig i ett ingemansland. Mycket bra beskrivet!
SvaraRaderaOh tack Skymning!
Radera