Jag sprang genom en katedral av bokar. Stämningen i dunklet under
trädkronorna var andlig och fridfull. Jag hörde enbart min egen dova andning.
Det var när jag precis kommit ut bokskogen och joggat ut på grusvägen jag hörde
honom:
"Bättre kan du!" skrek mannen som satt på slänten
intill spåret och tog en djup slurk ur ölburken. "Fortare! Ta ut
stegen!" ropade han och drog en hög rap.
"Spring själv då för helsicke!" hojtade jag
tillbaka mitt i ett högt flås. "Du som kan."
"Jag dricker hellre öl."
"Det kan jag göra sen. Med gott samvete", slängde
jag ur mig redan en bit bort.
Kanske hörde han inte det sista.
Han kanske hade gott samvete ändå ;)
SvaraRaderaLön för mödan alltså ;-)
SvaraRaderaTrevlig lördag!
Tack KB och Znogge! Lön för mödan är bättre än utan ...
SvaraRaderaExpertråd från slänten... hur många gånger har inte det hänt...? Bra svarat!
SvaraRaderaEn kontrast mot bokskogens frid. Innerst inne hade han kanske gärna bytt liv.
SvaraRadera