Anna

Anna älskade att sjunga. Redan när hon uttalade sina allra första ord, sjöng hon glosorna istället för att tala. Olika melodier varje gång. Hennes mamma upphörde aldrig att förvånas över dotterns förmåga att hitta på nya tonslingor. När Anna var fem år tog mamma med henne till kyrkokören. Trots att Anna egentligen var några år för ung fick hon vara med. Det var efter att hon fått framföra en sång för körledaren.

"Nämen", ropade sångledaren. "Vilken lärka du är!"

Anna var bara hälften så lång som de andra i gruppen. En av körmedlemmarna, en yngre man, var så lång att hon bara räckte honom till låren. Men hennes stämma. Hon hördes över alla andra och fick alltid utföra ett solonummer mitt i sångerna. Hon tog några steg, lösgjorde sig ur klungan och ställde sig framför kören. Alla stirrade rakt in i hennes nacke medan de tyst lyssnade till hennes klara röst. Mamma följde alltid med sin dotter till alla körträffar. För att synas så lite som möjligt satte hon sig alltid längst bak i kyrkan. Långt inne i dunklet, alldeles invid utgången. Hon blundade och njöt.

Det var ungefär sex månader senare som mamma märkte en avsevärd och fullt hörbar skillnad. Inga solon längre. Ingen röst som av en lärka längre. Mer som en slätstruken massa av röster av samma sort som bildade ett enda samstämmigt ljudorgan. En vecka senare slutade Anna att sjunga helt.