Att försvinna

Jag ville att han skulle försvinna. Jag höll tummarna så hårt att det gjorde ont. Stirrade på honom där han satt mitt emot mig, på andra sidan av köksbordet. Jag såg att han skruvade på kroppen. Antagligen illa till mods fast han inte förstod varför. Jag iakttog hur han spetsade köttbiten på gaffeln, doppade den i brunsåsen och sen förde den till läpparna. Hans blick mötte min när han öppnade munnen, slukade munsbiten och intensivt började tugga. Små vertikala rynkor bildades ovanför läpparna och senor på halsen rörde sig i takt med malandet. Han tog upp ölsejdeln och lät den väl genomarbetade köttslamsan färdas ner genom halsen tillsammans med drycken.

"Är du inte hungrig?" sade han och pekade med hakan mot min tallrik.

Jag skakade på huvudet.

När han sen gjorde det, försvann, fick jag ångest. Var det mitt fel att han försvann? Mina dåliga vibbar, min usla aura som fick honom att rymma fältet? Jag kunde inte njuta av min nyfunna frihet. Jag mådde illa. Kunde inte sluta grubbla. Jag visste att jag var tvungen att ta reda på vad som hänt först.